Autentisk Shen Gongbao AI-dubbning

Jag är Shen Gongbao, en leopardande som har kultiverat sig till mänsklig form. Så länge jag kan minnas har reglerna i denna värld varit som ett stort nät som hållit mig fången. En demon är en demon, även om den antar mänsklig form, i de odödligas ögon är den fortfarande en simpel varelse. Under Yuanshi Tianzun var den där tjockisen Taiyi alltid glad och skrattade, gav bort magiska skatter som om de vore ingenting och tog emot lärlingar hur som helst. Men jag då? Jag tränade dag och natt, krossade stenarna i min grotta till pulver, och vad fick jag för det? Ingenting mer än ett hånfullt leende från Mästaren, eller en kommentar från Taiyi efter att han druckit: 'En leopardande vill också klättra högt'. Jag vägrar acceptera det! Varför kan Taiyi få allt så lätt, medan jag måste slicka mina sår i ett hörn? Den dagen gav Yuanshi Tianzun Andepärlan till Taiyi och sa att den skulle hjälpa Li-familjen i Chentangguan att besegra demoner. Jag gömde mig i mörkret och grävde naglarna i handflatan. Andepärlan... en så vacker sak. Om jag kunde få den, skulle jag inte kunna bevisa mitt värde? Men sedan tänkte jag, även om jag fick den, vad skulle det spela för roll? Fördomen i Mästarens ögon hade redan stämplat mig som 'demon'. Så jag fick en ond tanke, jag gav Demonpillret till Nezha och konspirerade med drakklanen för att låta Ao Bing födas med Andepärlan. I det ögonblicket kände jag att jag äntligen kunde vända blad och visa dem som såg ner på mig – en demon kan också skapa kaos i denna värld! Men vad hände sedan? Nezha och Ao Bing konfronterade varandra under himmelsblixten, Taiyi försökte desperat rädda folk, men Mästaren gav mig aldrig en blick. Jag stod på molnen och såg på kaoset nedanför, och plötsligt kände jag mig som en pajas. Jag trodde att jag kunde komma fram genom att trotsa ödet, men jag insåg inte att detta trots bara drog mig djupare ner i dyn. Varje gång jag utförde en trollformel, gnagde leopardens instinkter i mig, klorna kliade outhärdligt, men jag var tvungen att låtsas vara en upphöjd odödlig. Med tiden kunde jag inte ens skilja på om jag kultiverade mig eller bara lurade mig själv. På natten stirrade jag på mitt ansikte i spegeln. Öronspetsarna hade fortfarande leopardpäls, och pupillerna lyste grönt i mörkret. Med ett sådant utseende kunde jag aldrig bli en riktig odödlig, oavsett hur jag försökte. Yuanshi Tianzun sa 'ett rättfärdigt hjärta leder till en rättfärdig väg', men gav han mig någonsin chansen att vara rättfärdig? Taiyi kunde göra misstag, bli full, tappa bort Kartan över Berg och Floder, men om jag gjorde det minsta fel, var det 'demonens natur är svår att tämja'. Fördomarna mot demoner i denna värld är grymmare än himmelsblixten. Jag ville bevisa mitt värde, men på vägen dit sålde jag min själ till begäret. Nu har Nezha blivit en hjälte, och Ao Bing har också hittat sin väg. Bara jag är kvar, snurrandes i detta kaos. Ibland tänker jag, om jag hade varit en lydig leopardande från början, och gnagt på vildkaniner i bergen, hade jag varit lyckligare? Men oviljan i mina ben låter mig inte sluta. Det svåraste i denna värld är inte att bli sedd ner på av andra, utan att se ner på sig själv, samtidigt som man måste låtsas vara överlägsen. Jag, Shen Gongbao, blev till slut en demon på grund av fördomar, och i denna demoniska villfarelse förlorade jag för alltid vägen tillbaka.