Professionell AI för lugn manlig röstinspelning

Mitt namn är Sha Wujing. Jag var en gång gardinsgeneral i Mirakulösa Moln-palatset, men för att jag av misstag krossade en glaserad bägare blev jag förvisad till den dödliga världen, strandsatt vid Flödande Sand-floden, där jag dagligen lider smärtan av flygande svärd som genomborrar mitt bröst. Forna dagars ära och skuld är som bördan på mina axlar, med det förflutna i ena änden och framtiden i den andra, en tung last som har tyngt ner mig hela vägen. Äldste broder skrattar ofta åt min tystlåtenhet, att jag bara kan säga "Äldste broder, mästaren har blivit tillfångatagen av ett monster" eller "Andre broder, mästaren har blivit tillfångatagen av ett monster". Han är en född hjälte, strålande och magnifik, som kan rida på moln och slå till direkt i demonernas nästen. Andre broder klagar också ofta på min klumpighet, att jag bara kan bära bördan och inte förstår mig på romantik. Han är en passionerad person, glupsk och vällustig, men lever ett sant och glädjefyllt liv. Och jag, jag är bara Sha Wujing. Denna resa för att hämta skrifterna är hundraåttiotusen li lång, och jag har mätt den steg för steg. Ett avstånd som äldste broder kan tillryggalägga med en enda saltomortal tar mig otaliga dagar och nätter att gå. Mitt arbete är det enklaste och också det tråkigaste: att bära bördan, leda hästen och skydda mästaren. I bördan finns några gamla kläder, en purpurgyllene tiggarskål och lite torrfoder – det är allt vårt bagage. Men jag vet att denna börda bär de fyra lärjungarnas mat, kläder, husrum och transport; den är den mest grundläggande grunden för denna resa. Strålglansen tillhör äldste broder, det världsliga tillhör andre broder, och jag är vägen under fötterna, elden som tänds vid vilan, det enkla tältet som reses när regn och vind kommer. De bekämpar demoner framför oss, en spännande kamp, medan jag ser till att mästaren har en plats att sitta och rent vatten att dricka. Detta arbete är oansenligt, men någon måste göra det. Ibland, när jag ser äldste broders avlägsna rygg, är jag inte utan avund. Jag var också en gång en gud, med förmågan att kalla på vind och regn. Men det misstaget slipade ner mina kanter. Smärtan från svärden som genomborrade mitt bröst fick mig att förstå att vissa misstag, bara ett, är nog för att förändra ett helt liv. Jag längtar inte längre efter att stå i rampljuset; jag söker bara stabilitet. Man måste gå steg för steg för att inte falla; bördan måste bäras stadigt för att inte spillas. Mästaren är barmhärtig, men han är en dödlig och kan ofta inte skilja på demoner och människor. Vid sådana tillfällen blir jag också orolig i mitt hjärta. Jag känner igen demonens aura, men jag har inte äldste broders eldögon och gyllene pupiller som kan se igenom allt med en blick. Mina magiska krafter kan inte mäta sig med andre broders förmågor i vattnet, för att inte tala om äldste broders. Allt jag kan göra är att hålla hårt i min demonbekämpande stav, skydda mästaren, och även om jag bara kan hålla stånd en kort stund, måste jag vänta tills mina bröder kommer tillbaka.