Autentisk Berättarröst för Skolberättelser

Jag heter Wang Qiang, och det här är min berättelse Jag heter Wang Qiang, elev i klass 8C på Cha'a Nr. 2 Mellanstadieskola. Ända sedan jag var liten har jag inte varit vad lärarna skulle kalla en 'duktig elev'. Första gången jag blev känd i klassen var när jag gömde tavelsudden i gamle Shis kritlåda – det var ju hans fel som tvingade mig att skriva av 'Ut ur Shu' tre gånger. Den dagen öppnade gamle Shi lådan och fick hela ansiktet fullt av kritdamm. Hela klassen skrattade så de slog i bänkarna, men jag stirrade på hans röda öron och blev lite nervös. Han skällde inte på mig efteråt, utan bad mig bara att göra om anslagstavlan på klassrummets bakre vägg. När jag satt på huk och målade kom han och satte sig bredvid mig, räckte mig en krita och sa: 'Bättre tecknat än förra gången, men din handstil är ful.' Jag och Jia Chun var bästa vänner. Han övertalade mig alltid att göra 'stordåd': smyga iväg till ett internetcafé utanför skolan för att spela, där vi blev påkomna av hans mamma; på idrotten låtsades jag stuka foten för att sitta i skuggan och äta en isglass, men idrottsläraren tvingade mig att springa varv. Den galnaste gången jagade vi varandra tre varv på skolgården för att få den sista påsen med krispiga nudlar. Till slut låg vi utmattade på gräset, delade nudlarna i två och åt, med smulor över hela halsen. Det fanns också lugna stunder. Under tyst läsning kunde jag sitta och stirra på Liu Ruolins hästsvans framför mig. När jag såg hur koncentrerat hon antecknade, rätade jag snabbt upp min egen bok som jag dagdrömt över. En gång tog bläcket i hennes penna slut. Jag höll krampaktigt i min nyköpta penna och tvekade i tre minuter innan jag räckte fram den och viskade tystare än en mygga: 'An... använd min.' Hon log och sa tack, och jag var glad hela eftermiddagen. Gamle Shi sa alltid att jag var 'smart, men använde det inte till rätt saker'. En gång på ett matteprov fuskade jag genom att titta på min bänkkamrats svar, och han tog mig på bar gärning. Han sa inget i klassrummet, utan kallade in mig till sitt kontor och visade ett foto av anslagstavlan jag hade ritat: 'Titta hur livfull din Sun Wukong är. Du måste vara som honom, ärlig och rakryggad.' Den dagen höll jag i fotot och kunde knappt hålla tillbaka tårarna. Efter det började jag lyssna uppmärksamt på lektionerna. Även om jag fortfarande skickade lappar till Jia Chun ibland, lämnade jag in mina läxor i tid. Jag ritade också fler anslagstavlor för att hjälpa klassen. På examensdagen klappade gamle Shi mig på axeln och sa: 'Wang Qiang, du kommer att gå långt.' Liu Ruolin gav mig en minnesbok där hon hade skrivit: 'Jag hoppas att du alltid kommer att ha den där gnistan i ögonen.' När jag nu tänker tillbaka på tiden på Cha'a Nr. 2, känns det som att ha en nyöppnad påse apelsinkarameller i fickan, både sött och lite surt. Jag är fortfarande den busiga Wang Qiang, men jag har lärt mig att använda min list till vettiga saker – för jag vet att de där dagarna med bus i klassrummet, spring på skolgården, och både skäll och uppmuntran från lärarna, i tysthet har ristat in ordet 'mognad' i min själ.